unga mamman Kim.

satt precis och läste om en tjej som va 19 år när hon fick sin son så här berättar hon om hur det va att vara blivande ung mamma. väldigt intressant, tycker verkligen ni ska läsa denna!

KIM KARLSSON , 22, bor i Stockholm med sin pojkvän och två barn. Hon arbetar i ett stall. Hon hoppas få minst ett barn till och drömmer om ett litet hus med stor trädgård där barnen och katterna kan springa på gräsmattan.


Medelåldern för förstföderskor är 29 år i Sverige. Kim var 19 när hon fick sonen Morgon. I dag har hon även sonen Walter, 3 månader.
Två saker är svårt som ung förälder: ekonomin och andras negativa attityder.
Det berättar i dag KIM KARLSSON, 22, som var 19 år när hennes son Morgan föddes.
- Det finns en mall för hur man ska göra och leva. Jag tror att många yngre som blir gravida inte ens känner eller tänker efter, för alla i dag tar bara för givet att de ska göra abort.

Jag var 18 år när jag blev

gravid. Pappan var 17. Vi läste in gymnasiet båda två. Jag hade aldrig tänkt att jag skulle få barn tidigt. Men när jag upptäckte att jag var gravid kände jag en viss glädje, jag var nyförälskad i Morgans pappa och kände att vi nog skulle klara det här. På ungdomsmottagningen tog de för givet att jag skulle göra abort. Jag trodde att min mamma skulle bli glad, men hon sa att jag skulle tänka efter noga och tyckte att jag skulle göra abort. Men det känns som hon har rätt att lägga sig i mitt liv, hon är min mamma.

 

Men plötsligt hade alla

rätt att lägga sig i mitt liv. Alla tyckte att jag skulle göra abort. Alla sa det kommer inte gå, du kommer inte klara det. Alla sa att man ska jobba och resa först. Alla sa att mitt liv skulle ta slut. Men livet för mig är inte att vara ute och festa. Jag vill ha en stor familj, jag är själv född i en stor familj. Det är framförallt två saker som gör det svårt att vara ung mamma: ekonomin och andra människors attityd, där är det lätt att känna sig ensam. Många ungdomsmottagningar tar för givet att unga ska göra abort. Man får inte en chans att tänka själv. Jag bytte från ungdomsmottagningen till en annan mödravårdscentral eftersom de hade en sådan attityd. När mamma väl förstod att jag hade bestämt mig stöttade hon mig helt och var även med på förlossningen. Pappa var jätteglad och stöttande helt tiden, vilket förvånade mig.



Det var mycket skvaller

där jag bodde när jag blev gravid. Alla kände alla och jag ville bara därifrån. Alla negativa kommentarer och attityder gjorde att jag blev envis och arg och tänkte att jag skulle visa att jag klarade det. Det födde väldigt höga krav på mig själv. Det var som om alla runt om ville att jag skulle misslyckas, de ville kunna säga "vad var det vi sa". Det gjorde att jag med mitt första barn inte vågade be om hjälp eller någonsin klaga. Jag satte väldigt stor press på mig själv att allt skulle vara perfekt. Vagnen fin och allt i ordning och rent. Det var kanske de höga kraven som också gjorde att det tyvärr tog slut mellan Morgans pappa och mig.

 

Med mitt andra barn tänkte

jag inte så längre. Walters pappa brydde sig inte om andra människors attityder, och även jag släppte på kraven. Jag är glad att det finns sådana killar. Jag tycker att man borde hjälpas åt ännu mer, det är bra med stöd. Men i början kände jag att jag inte fick be om hjälp och ta emot stöd ens från mina föräldrar för då skulle folk tycka att de hade fått rätt. Nu arbetar jag och min mamma tillsammans. Vi driver ett stall tillsammans och jobbar där med hästarna och barnen kan följa med. Många tycker att man måste vara utbildad för att få barn, men det behöver man inte. Man kan ta hand om och älska sitt barn även om man inte har utbildning.

 

 

Största problemet förutom

människors attityd är ekonomin. Det är svårt. Nu är det så stor diskussion om att man måste höja taket i föräldraförsäkringen. Jag tänker att man borde vända på det. Man talar alldeles för lite om att man borde höja lägstanivån. Nu är lägstanivån 180 kronor per dag, sedan är det skatt på det. Och för att inte behöva sätta in barnen på förskola så tidigt försöker de flesta att inte ta ut alla dagar i veckan. De flesta unga har dessutom svårt att få egen bostad. Vi har inte något förstahandskontrakt, och får inte bostadsbidrag eftersom vi inte har något "riktigt" kontrakt. Det skulle betyda otroligt mycket om man höjde lägsta nivån.

 

 

Både jag och Morgans pappa

hoppade av våra gymnasieutbildningar för att hinna jobba och få upp våra SGI så att vi skulle få mer i föräldrapenning. Men vi lyckades inte och fick ändå bara lägsta. Hade jag inte hoppat av, hade jag haft min gymnasieutbildning nu och det hade varit bättre för framtiden. Det hade varit lätt att plugga då, men de månaderna är svårare att läsa in långt i efterhand. Jag säger inte att man ska ha lika hög föräldrapenning som dem som har jobbat, men jag tror att många känner sig tvingade till abort trots att de skulle vilja behålla barnet för att det inte funkar ekonomiskt. Många längtar efter barn men skaffar inte. Jag känner äldre som inte har barn, men gärna hade velat, kanske väntade de för länge och har haft svårt att bli gravida. Det känns som om hela samhället i dag går ut på att man ska vara 17 - 18 år i minst tio år när det gäller utseendeideal, man ska plugga länge, vara ung och fräsch och festa och resa länge. Det är som om man ska leva kvar. Allt är väldigt tydligt hur man ska leva sitt liv. Det är svårt att gå emot strömmen, man passar inte in.

 

 

Det är stor skillnad

mellan unga och äldre mammor. Vi unga har inte gått och väntat och längtat och byggt upp massa förväntningar och föreställningar hur det ska och måste vara. Vi tar mer saker som de kommer. Vi är inte lika nojiga och går mer på känsla. Nackdelen med att få barn tidigt är att det blir lite ensamt. Jag umgås mest med andra unga föräldrar. De äldre pratar mest om att de ska renovera sina badrum. De unga utan barn har man inte mycket gemensamt med heller. En del unga mammor vill inte gå till "unga mamma"-grupper för att de inte vill att folk ska särbehandla dem för att de är unga, de vill vara som alla andra och vill inte att folk ska tycka synd om dem. Man ÄR olika. Vi är en annan generation, jag vill inte leva som om jag är 35 bara för att jag har barn. Målet är inte att alla måste ha barn och ska få barn tidigt, men jag tycker att det ska vara valfritt. Det är det inte i dag. Det finns en mall för hur man ska göra och leva. Jag tror att många yngre som blir gravida inte ens känner eller tänker efter, för alla i dag tar bara för givet att de ska göra abort.

 




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0